Jag pallar inte detta tvåperspektiv-tänkandet hela tiden. Ena stunden vill jag bara göra allt för att kunna äta vilken mat som helst och slippa tänka på vad som är i eller hur mycket - så det var förr! Medan det ibland är den sämre halvan av hjärnan som tycker att jag gott kan gå ner de många kilona jag precis gått upp och att jag blir mycket lyckligare och mer älskad (yes sure). Jag vet ju egentligen vad som är det rätta men det går inte att tänka på det sättet samt leva med det idealet som är, vissa av er vet hur det känns och är.

 

Jag tittade genom fotoarkivet från i höstas härom dagen, jag blev ledsen och det pendlade mellan att jag faktiskt insåg hur sjuk jag var och hur jag nästan sakta dödade mig själv.. och att det var rösten inom mig som tyckte att jag skulle tillbaks till det som korten visade, alltså anorexin.

 

Jag brukar inte skriva så mycket om hur jag egentligen mår och tänker och absolut inte prata om det men idag kände jag bara att jag ville få ur mig lite av det, jag hoppas att det inet gjorde något.